det börjar arta sej

Så var bar det av till Pojo, Dalkarby. Första gången som vi jagar där.

Vi hade bara Ines med för området passar inte riktigt lika bra för Bigge (tror vi) då där lär finnas mycket klövdjur.

Dessutom var Bigge ganska styv på kvällen efter jakten i Vällans. Det har aldrig hänt förut så tanken att han blir äldre dök upp.

Det får en att inse hur kort hundlivet faktiskt är.

Men, terrängen i Vällans är mycket kuperad och Bigge drev på ett litet område så kanske det också förklarar styvheten.

Vi traskade in i skogen och kunde konstatera att alla spår är gamla för det snöade igen! Ines betedde sig bra. Sprang omkring och sniffade i alla gamla spår och plötsligt såg man att: Nu! är nåt på gång!

Hon tog alldeles tydligt harlukten ur luften, dök in under en gran, kvinkade till några gånger och så bar det iväg

Haren sprang rakt igenom skogen ut till en skogsbilväg, fortsatte en stump med vägen och gjorde ett hopp in i skogen. Där tappade Ines och gav sej inte tid att bli och söka utan kom tillbaka i sina egna spår.

Då man nu vet att det är så hon gör hade jag redan börjat ta mej till tapptet och då jag stötte på henne lockade jag med henne tillbaka.

Det var lätt att hitta spåret i den nyfallna snön så det tog bara ett ögonblick så var Ines på spåret igen.

Nästa tappt kom igen på följande väg. Där hade haren gjort tvärtom och sprungit tillbaka i egna spår och sedan var den försvunnen. Vi jobbade på länge. Till slut tröttnade Ines på mej och tog sej tillbaka till vägen där jag sett det sista spåret och antagligen sprang haren just då iväg för nu brakade skallet loss och ines iväg efter haren.

88 skall i minuten och en fart på 33 km/h var topp som jag registrerade på GPS. Skallet hördes oavbrutet i 20 minuter och drevet gick nästan fullt varv runt innan det blev tappt. Den här gången lämnade hon inte utan fortsatte söka och fick igång haren ännu några gånger.