Torsdagen gick utmärkt! Ines kom inte ur valplådan annat än för att kissa och då kissade hon störtfloder. Hon åt och drack och allt var frid o fröjd.

Men på fredag blev hon orolig. Hon började bete sej på samma sätt som då hon skulle föda och jag började oroa mej för att det kanske ännu fanns en valp kvar. Så jag ringde till hennes uppfödare för att få råd och höra mej för vad han tyckte om situationen. Vi kom fram till att det är bäst att ringa veterinären.

Nu måste vi få tempen mätt på henne och jag ringde till Göran och bad honom komma hem och hjälpa till. Sedan matade han levergodis åt henne under de 10 sekunderna som behövdes. 38,6 var tempen och det var ju skönt för då var det inte ännu åtminstone fråga om inflammation.

Sagt och gjort. Vi åkte på ultrljud där man ingenting såg, möjligen kunde där finnas en del efterbörd kvar. Det visade sej att vår nya dejourerande veterinär inte har röntgen så det gick inte att utesluta att det fanns en valp.

Veterinären bestämde sej för att ge Ines en liten mängd oksitosin och skickade sedan hem oss för att ge di åt valparna och så skulle vi komma tillbaka 1 timme senare.

Då vi kom hem lade sej Ines hos sina valpar, slickade igenom hela bunten och  gav dem di medan hon sov tills det var dags att åka tillbaka.

Då ingenting annat än lite brunt sekret flöt ur henne fick hon en antibiotika spruta som början på en kur.

Idag mår hon mycket bättre men börjar ännu ibland gräva så febrilt att jag måste skydda valparna så att de inte ska flyga i väg. Hon gnäller också ibland men sedan har hon långa perioder då allt är frid och fröjd.

Valparna sköter hon ändå fint hela tiden. De har nu samlat på sej ca 70g till födslovikten.

Det här är 1:an, en pojke

Detär 2:an, en flicka som vägde lite mer än sin storebror

och här är hela kullen