Perslähtön, alltså.

Följande dag hade vi gjort förarbyte. Göran med Bigge och jag med Ines.

Det var alldeles förfärligt blåsigt och all snö hade smält bort i värmen, alltså inga spår och antagligen dåligt med lukter också, så som det blåste.

Trots det fick Ines upp haren. Hon skällde till ett par gånger i en grandunge och jag sprang dit för att försöka se haren men det lyckades jag naturligtvis inte. Men, jag såg Ines rusa av och an på vägen, säkert fyra-fem gånger och sedan bar det av på andra sidan upp i skogen. Hon skällde, men i blåsten hördes det dåligt och jag med min dåliga hörsel kunde inte uppfatta åt vilket håll det gick.

Efter mindre än 10 minuter kom hon tillbaka i samma spår som hon stuckit iväg och då följde jag med henne på nytt en gång men där var det sedan stopp.